Del 3: Fortsättningen

Ikväll trodde jag nog att vi skulle ha hunnit halvvägs ut på golvet, Lövis och jag. Så är inte fallet. Vi har fått två små stumpar på plats, sen gav vi upp.

Igår lämnade vi en bräda olagd, eftersom det var sent och den bara skulle kortas några millimeter för att passa. Jag började i den änden idag, och sågade av brädan och klickade den på plats, men det var lögn så in i helvete att banka fast den i sidled mot brädan innan. Jag trodde nåt hade fastnat emellan, men det hade det inte. Jag gav upp flera gånger, innan Maria tyckte att vi skulle ta lös den och ta en annan bräda. Jag började förklara varför det inte går att göra så, när jag kom på att det kanske visst går. Vi lyfte loss hela rad 2 och försökte rucka på brädstumpen, men det gick inte. Då testade vi istället att banka fast den som den låg, utan att sitta fast längs långsidan, och då gick det! Sen var det bara att vika hela längden på plats och banka ner den, och vi high five:ade och var himla nöjda.

Efter det sågade vi till första brädan som ligger i dörröppningen till Peters rum, och fick den på plats med inte alltför stora svårigheter. Vi hade flow. Sen var det dags att klicka på en fullängdare, och då gick vi bet igen. Vika in, inga problem (älskling, förstår du hur roligt det är att lägga golv när man för varje bräda får säga att man viker in den?!), men att banka den på plats i sidled är omöjligare än något jag nånsin gjort. Trots att vi bankat så flisorna ryker från mellanlägget händer absolut ingenting. Inte en halv millimeters skillnad. Vid nio gav vi upp, och jag undrar om det kan vara den aningen fuktigare väderleken som strular till det. Jag sätter mitt hopp till torrare väder och Lars' råstyrka på söndag.

Det vi trots allt hann göra idag var att såga av dörrfodret på högersidan av Peters dörr (tack Lövis!), och jag fick loss fodret runt sovrumsdörren utan att ha sönder något. Jag är rätt besviken på att det tjorvade så, och hoppas att söndagen för mer tur med sig. Tänk om jag inte hinner klart!

Del 2: Första läggningskvällen

Olof följde med mig hem från stan, Lars kom en timme senare. Då hade Olof hunnit lyfta ut en del möbler och rycka bort de sista listerna, och jag lagat mat och fixat lite godis (för moralen). Vi gick igenom planen vid middagsbordet, och Lars var imponerad av i stort sett allt utom laguppställningen. Formellt sett var han själv mest kvalificerad, eftersom han dels är uppvuxen på en brädgård och dels har sett ett golv läggas tidigare, men det verkade ändå - lite överraskande - som om mitt ihärdiga golv-googlande gett mig en teoretisk ledning. Olofs kvalifikationer var försumbara, även om Jenny i måndags kommenterade hans deltagande med att det vore bra om han gjorde nåt med de där musklerna han byggt.

Projektet började i att rota fram verktyg, och sen att på något smidigt sätt kapa dörrfodren i nederkant. Olof kom att utveckla en särskild talang för just detta, för vilket jag kommer att vara honom evigt tacksam. (Han fick också förmånen att leka med Peters Dremel MultiPro. Dessvärre gick den skivan som var tillräckligt stor för att kapa dörrfoder av, så lyckan var kortvarig.) Stor möda lades sedan på att få till första golvraden - först ska det kapas så att det blir en "tunga" in i dörröppningen till skrubben, och sen ska nästa bräda fasas av ytterligare för att följa översta trappsteget. Det kan låta enkelt nog, men det tog ett par timmar. Vi turades om att köra sticksågen, att dammsuga, att rita (med "Steffon" som linjal, dvs den gamla mässingslisten som legat vid trappen). Första försöket med första brädan gick åt skogen, eftersom vi räknat fel på bredden på den del som skulle ligga i dörröppningen. Dörrfodrets vinklar gjorde att det blev ett hål på varje sida - inte så snyggt! Som tur var kunde den felsågade brädan användas till nästa etapp, så svinnet blev noll. Vi fortsatte karva ur dörrposten, och ritade en ny och bredare bräda. Ett tag funderade jag på om vi höll på att karva av en regel, vilket ju vore lite synd, och medan Lars sa "aha, du tänker så" sa Olof "regel?". Vid en närmare inspektion verkade det inte vara regeln vi karvade i, så jag kände mig snart lugn igen. Tillfredsställelsen var stor när första brädan passade i dörröppningen utan att uppvisa hål.

Nästa bräda var ett IQ-test av Guds nåde. De första 17 centimeterna skulle den vara lika bred som föregående bräda, men sen skulle den bli lite smalare, och sen ännu lite smalare. Kan ju låta enkelt, men vid halv elva på kvällen var det en utmaning. Första försöket blev sådär - väggen visade sig nämligen vara allt annat än rak. Vi jämnade till brädan lite, och fick den på plats och den var rak, men närmast trappen hade all luftspalt försvunnit mot väggen. Jag gjorde bedömningen att det var försumligt och inte skulle påverka golvets kvalitet, men jag insåg också att eftersom inga lister kommer att vara på plats när Peter kommer hem så är det lika bra att såga till den ordentligt, så det ser kompetent ut. Sagt och gjort. Därefter kapades sista brädan på både längden och tvären, och sen var första raden klar. Hurra!

Med stor och befogad entusiasm visade jag sedan mina mannar hur enkelt det var att fortsätta - man tar den avsågade resten från sista brädan och lägger den först i nästa rad, sen en helt ny planka (utan att behöva såga!!), klick och böj och bank och klart. När vi sedan sågade sista brädan på andra varvet en gnutta för lång, och då var klockan närmare midnatt så jag tackade teamet för en fantastisk kväll och skickade hem dem. Lars lovade återkomma vid behov - det blir på söndag.

Det klokaste jag gjorde var nog ändå att kommendera ut TV'n från rummet. Först tänkte jag att den var på tryggt avstånd från snickrandet, men sen tänkte jag att den kanske blir skräpig. När den var utburen dunkade jag en planka in i väggen där den suttit. Svettigt.

Ikväll kommer Lövis, och då ska vi lösa problemet med hur man får brädor på plats när de är sista brädan på ett varv men också ska in under ett dörrfoder, dvs egentligen behöver läggas en bit bort från nästa planka för att kunna bankas på plats, men då bli alldeles för kort för att passa under dörrfodret. Jag tror lösningen heter stämjärn och spackel.

Del 1: Inköp

Åkte till Byggmax vid tio. Jag var där och rekade i onsdags, när jag hade lånat bilen för att åka på konferens i Sigtuna, och pratade då med en helt ok snubbe om mina planer. (Mina förväntningar om att bli behandlad som en idiot har tack och lov inte infriats, men jag har heller inte känt några vidare fördelar av att vara tjej.) Både i onsdags och idag har jag efter att ha pratat med gubbarna på Byggmax fått intrycket att jag är väldigt väl förberedd och påläst. Inga obehagliga överraskningar eller frågor än!

Jag pratade med en gubbe där, och vi gick igenom vad jag behövde. Förutom själva golvet var det väldigt lite. Ett golvläggningskit med 1) en träbit man får banka på, och 2) en "baksmälla" som man använder till sista plankan, 20 plastkilar och två rullar lumppapp. That's it. Sen kommer det att tillkomma ringar som man sätter runt elementrören och en list för trappen, men sånt kosmetiskt tar vi en annan dag. Hittade dock snygga trapplister i mässing eller ek som kommer att bli lösningen på dilemmat med att få en snygg övergång mellan ekgolv och översta trappsteget. Golv hela vägen ut och en vinkellist är svaret.

Jag var rätt nöjd när jag på egen hand fått upp tio paket parkett på vagnen. Mindre nöjd när jag skulle försöka rulla iväg den. Svettigt. Lyfte av hälften av paketen, försökte igen. Den gick att rubba, men drog bara åt höger. Kajakandet på Saras möhippa all over again, eftersom jag skulle åt vänster. Jag gick till kassan och fick hjälp av en köttig tatuerad snubbe som var oväntat vänlig. Han tyckte vi skulle lyfta tillbaka paketen jag hade lyft av och hjälpas åt, och när vi skulle lyfta påpekade han att det inte är någon idé att försöka vara macho, utan lyfta smart. Gott så.

Efter betalning baxade vi ut vagnen, och jag fick köra fram bilen. Sen var han tyvärr borta, och jag fick hjälp av en betydligt mindre trevlig snubbe (förväntningarna var höga, för han såg ut som ett popsnöre). Han hjälpte mig lyfta in grejorna i skuffen, och efter detta kom paniken sakta smygande. Jag frågade om han trodde att min plan att göra fast spännbanden i takskenorna och sen i låsbygeln i golvet på skuffen var en bra idé, och jag fick en axelryckning till svar innan han gick därifrån. I was on my own. Jag fiffade en stund (och inbillade mig allas hånfulla blickar på mig) och insåg att det läskigaste med hela utflykten var spännbanden, eftersom jag ännu inte fattat hur de funkar. Jag lyckades iaf få fast allting, med vissa oortodoxa lösningar, och halvvägs hem kom jag på hur jag skulle ha gjort istället. Spännbanden slakade mer och mer och golvpaketen svajade. Jag smög Arningeleden fram och när jag svängde av hade jag sju bilar efter mig. Håhåjaja.

Men jag tog mig hem i ett stycke, allt golv kvar i skuffen, och nu väntar jag på Sara och Jempa som i utbyte mot lunch ska få hjälpa mig att lyfta in grejorna. Golvet ska acklimatiseras i 48 timmar inomhus innan läggning - på onsdag kommer Lars och Olof!