Del 2: Första läggningskvällen

Olof följde med mig hem från stan, Lars kom en timme senare. Då hade Olof hunnit lyfta ut en del möbler och rycka bort de sista listerna, och jag lagat mat och fixat lite godis (för moralen). Vi gick igenom planen vid middagsbordet, och Lars var imponerad av i stort sett allt utom laguppställningen. Formellt sett var han själv mest kvalificerad, eftersom han dels är uppvuxen på en brädgård och dels har sett ett golv läggas tidigare, men det verkade ändå - lite överraskande - som om mitt ihärdiga golv-googlande gett mig en teoretisk ledning. Olofs kvalifikationer var försumbara, även om Jenny i måndags kommenterade hans deltagande med att det vore bra om han gjorde nåt med de där musklerna han byggt.

Projektet började i att rota fram verktyg, och sen att på något smidigt sätt kapa dörrfodren i nederkant. Olof kom att utveckla en särskild talang för just detta, för vilket jag kommer att vara honom evigt tacksam. (Han fick också förmånen att leka med Peters Dremel MultiPro. Dessvärre gick den skivan som var tillräckligt stor för att kapa dörrfoder av, så lyckan var kortvarig.) Stor möda lades sedan på att få till första golvraden - först ska det kapas så att det blir en "tunga" in i dörröppningen till skrubben, och sen ska nästa bräda fasas av ytterligare för att följa översta trappsteget. Det kan låta enkelt nog, men det tog ett par timmar. Vi turades om att köra sticksågen, att dammsuga, att rita (med "Steffon" som linjal, dvs den gamla mässingslisten som legat vid trappen). Första försöket med första brädan gick åt skogen, eftersom vi räknat fel på bredden på den del som skulle ligga i dörröppningen. Dörrfodrets vinklar gjorde att det blev ett hål på varje sida - inte så snyggt! Som tur var kunde den felsågade brädan användas till nästa etapp, så svinnet blev noll. Vi fortsatte karva ur dörrposten, och ritade en ny och bredare bräda. Ett tag funderade jag på om vi höll på att karva av en regel, vilket ju vore lite synd, och medan Lars sa "aha, du tänker så" sa Olof "regel?". Vid en närmare inspektion verkade det inte vara regeln vi karvade i, så jag kände mig snart lugn igen. Tillfredsställelsen var stor när första brädan passade i dörröppningen utan att uppvisa hål.

Nästa bräda var ett IQ-test av Guds nåde. De första 17 centimeterna skulle den vara lika bred som föregående bräda, men sen skulle den bli lite smalare, och sen ännu lite smalare. Kan ju låta enkelt, men vid halv elva på kvällen var det en utmaning. Första försöket blev sådär - väggen visade sig nämligen vara allt annat än rak. Vi jämnade till brädan lite, och fick den på plats och den var rak, men närmast trappen hade all luftspalt försvunnit mot väggen. Jag gjorde bedömningen att det var försumligt och inte skulle påverka golvets kvalitet, men jag insåg också att eftersom inga lister kommer att vara på plats när Peter kommer hem så är det lika bra att såga till den ordentligt, så det ser kompetent ut. Sagt och gjort. Därefter kapades sista brädan på både längden och tvären, och sen var första raden klar. Hurra!

Med stor och befogad entusiasm visade jag sedan mina mannar hur enkelt det var att fortsätta - man tar den avsågade resten från sista brädan och lägger den först i nästa rad, sen en helt ny planka (utan att behöva såga!!), klick och böj och bank och klart. När vi sedan sågade sista brädan på andra varvet en gnutta för lång, och då var klockan närmare midnatt så jag tackade teamet för en fantastisk kväll och skickade hem dem. Lars lovade återkomma vid behov - det blir på söndag.

Det klokaste jag gjorde var nog ändå att kommendera ut TV'n från rummet. Först tänkte jag att den var på tryggt avstånd från snickrandet, men sen tänkte jag att den kanske blir skräpig. När den var utburen dunkade jag en planka in i väggen där den suttit. Svettigt.

Ikväll kommer Lövis, och då ska vi lösa problemet med hur man får brädor på plats när de är sista brädan på ett varv men också ska in under ett dörrfoder, dvs egentligen behöver läggas en bit bort från nästa planka för att kunna bankas på plats, men då bli alldeles för kort för att passa under dörrfodret. Jag tror lösningen heter stämjärn och spackel.